.

Farmor blev uppriktigt entusiastisk när vi hittade de där skatterna i skogen. För henne fanns det en djup symbolik i de rostiga skatterna vi hittade. De förkunnade att de människor som kastas bort av andra som om de vore förbrukade hinkar också bär på ett oinskränkt värde. Vissa människor är bortkastade och borttappade så länge att de rostar och till och med börjat vittra sönder. Men när Jesus går i skogen och letar efter skatter så är det inte skinande kristall han söker. Han söker efter rostiga och söndervittrade hinkar.

Jag tror att det är något alldeles särskilt med att vara en sönderrostad hink. Det gör ont. Men det är också som om vi behöver bli lite rostiga för att bli ödmjuka. Med ödmjukhet förstår vi att vi behöver en kraft som är större än vår egen.

Jag blir alltmer övertygad om att det snart är jag som står där i skogen och blir djupt berörd när jag betraktar en sönderrostad hink. Ju fler år vi samlar på oss, desto fler livserfarenheter får vi också, och ju fler livserfarenheter, desto mer smärta har vi burit. Därför blir den sönderrostade hinken mer värdefull för oss ju längre vi lever. Vi identifierar oss med den alltmer ju längre livet fortskrider. Farmor har lärt mig att älska Gud och jag tror att jag älskar Gud så mycket för att han älskar att gå på skattjakt. Gud kastar inte bort sönderrostade hinkar.

Det har i alla fall farmor lärt mig

.