Allhelgonahelg

När djupet i mig berörs

Som många andra var jag i kyrkan under allhelgonahelgen. En helg som för vissa inneburit att man gått och tänt ljus vid graven under många år. För andra är ljuset på graven fortfarande nytt. Tårarna fortfarande färska.

Trots allhelgonahelgens allvarsamma och sorgsna eftertänksamhet, så tycker jag att den bär på något vackert. I en tid då andlighet och tro inte alltid ges så stort utrymme så blir detta en helg att stanna upp, reflektera, sörja och minnas. Vi blir ödmjuka inför livet, tacksamma för de människor som är en del av vårt. Den egna dödligheten får också ge sig tillkänna. Ibland är det som om man tror att livet, så som det är nu, kommer vara för evigt. Döden känns långt borta. Men när vi minns de som varit en del av våra liv och som vi bär med i våra minnen och hjärtan, snuddar vi också vid att det någon gång också kommer hända mig. Även mitt hjärta kommer sluta att slå.

Visst vet jag, att jag tillhör en minoritet i Sverige som tror på kristendomens Gud. Och visst vet jag att jag tvivlar lika mycket som jag tror. Men när vi samlas i kyrkan, tänder ljus och hör vackra sånger så är det något djupt inom mig som berörs. Jag blir påmind om hoppet i min tro. Som jag kanske inte alltid kan ge klara argument för, trots att förnuft är väldigt viktigt för mig. Men när djupet i mig berörs, då kan jag lättare falla tillbaka på att det känns rätt. Jag har lättare till tilliten. Att även när mitt lilla människoliv är slut, så fortsätter det på något sätt och i någon form.
I världen är jag obetydlig. Men för Skaparen är jag en skatt som pulserar för evigt.