Bara vara människa

-Vad ska du bli när du blir stor?

Redan när vi är små pratar vi om vad vi till slut ska uppnå. När man är “färdig” människa. Fullvuxen och livet ligger framför en. “Vad ska du bli” undrar vi, och glömmer att barnen redan är allt. De skådespelare när de springer runt i sina mantlar och besegrar ondska, forskare när de förundrat betraktar en myrstack, vårdare när de tröstar en vän som blöder på knät, arkitekter när de ritar fantasifulla byggnader och ingenjörer när de bygger lego. De är redan allt. Omvärlden tillskriver ofta barnens största identitet som just “barn”. Lekfulla och intensiva. Själv låter jag mig definieras mer av mitt arbete än att jag är “vuxen”. Jag har uppnått det där “vad ska du bli” som man processat sedan barnsbenen sprang bekymmerslöst på sommargräset.
Jag saknar samtalet om den otvivelaktiga och bergfasta identitet vi har oavsett ålder eller yrkestitel. I den identitet då det inte spelar någon roll att bli vuxen eller bli någon särskild yrkesperson. Människa. En bergfast identitet som inte kräver något av oss. Vi är bara älskade för att vi är. Inte för att vi åstadkommit något. Tänk, om vi ändå kunde tillåta oss att vila i att “bara” vara människa. Som människa slits man ju så mycket med i livet ändå. Vi behöver inte fortsätta växa eller fortsätta bli. Vi kan bara vara. Bara vara människa.