Barn och mörker
Hur mörkt kan man skriva för barn? Kan det bli för mörkt?I somras när jag läste en kurs i att skriva barnlitteratur berörde vi denna fråga. Det fick mig att reflektera kring att vi vuxna ibland tycker att vissa saker i en berättelse är mycket otäckare än vad barnet upplever det. Det kan istället vara så att barnet fäster sin uppmärksamhet mot något annat som för honom eller henne känns mycket otäckare än för oss vuxna. Budskapet var tydligt: man kan skriva om mörker i barnlitteratur, men det behöver finnas hopp i berättelsen, annars blir det destruktivt. Just nu läser jag en bok, "kroppen håller räkningen" som handlar om hur vi blir påverkade av trauman (det är sådant man läser om på sin fritid nör man arbetas som kurator inom psykiatrin!).
Psykiatrikern som har skrivit boken berättar om bl.a. en gång då han undersökte två grupper av barn, traumatiserade barn respektive barn som växte upp i en trygg familj. Han visade barnen vardagliga bilder som de klippt ut från veckotidningar. De traumatiserade barnen berättade hemska historier om bilderna de såg, att ett barn på bilden skulle slå ihjäl sin pappa t.ex. De trygga barnen kunde berätta hemska historier de också, men deras berättelser avslutades alltid med ett lyckligt slut. En lösning på det svåra.Det påminner mig om hur viktigt det är med fantasi och med språk. Böcker och berättelser är på riktigt viktigt. Inte bara för att barnen så småningom ska bli duktiga akademiker, men för att göra världen och sitt eget liv begripligt. Ord behövs.
