Bullar, saft och kärlek

Både jag och min man arbetar med barn och familjer, han med stödinsatser via socialtjänsten och jag inom psykiatrin. Han brukar säga att barn behöver bullar, saft och kärlek. Det är inte bara glimten i ögat som talar, utan också en akademisk utbildning och arbetslivserfarenhet.

Barn som varit med om svåra livshändelser eller känslomässig försummelse, även om den knappt är märkbar, så kan det påverka både barnets känslomässiga utveckling, men också den fysiska. Faktum är att de två är nära sammankopplade med varandra eftersom barnets känslomässiga erfarenheter från sin omgivning påverkar hjärnans utveckling. Barn som inte får vuxnas hjälp att sätta ord på känslor eller bli bekräftad i dem riskerar att antingen bli mycket utåtagerande eller passiv genom att kontrollera sig själv alltför mycket. Alla, men särskilt barn, behöver vardagliga utbyten, som ett "bra jobbat!", en tröstande kram eller att få skratta tillsammans. Bullar, saft och kärlek. Vardag alltså. När vi gör helt vanliga saker hjälper vi barnens hjärnor att utvecklas rent fysiskt. Och du som är en återkommande vuxen i ett barns liv är särskilt viktig. Förälder, lärare eller vaktmästare. Le, ge bekräftelse, uppmuntra. Det kan ge barnet förutsättningar den annars kanske inte hade haft.