Människan

Vi.
Vi människor.
Vi står så långt ifrån oss själva.
Så lång ifrån vår sanna natur.
Vi häller i våra kroppar svarta drycker.
Vi låter tänderna bada i socker och tarmen förstoppas av onyttiga fetter och tomma kalorier.
Människan har börjat sky vatten. Säger att hon inte tycker om det.
Vatten - den källa ut vilken livet är sprunget.
Det tycks för mig som att människan skyr självaste livet.
Inte ens det som håller oss vid liv har vi respekt för.
Gud, förbarma dig över oss.

Vid minsta droppe svett ger människan upp.
Säger “Nej, det var inget för mig”.
Människan kan inte längre stå rakryggad, hon har inte erfarit stoltheten efter mödosamt arbete. Hon vet inte längre att kroppen längtar ut till att röra sig fritt. Att kroppen längtar efter att bära, gå, dra och stå.

Men trots det vet hon heller inte hur det är att vila.
Den heliga vilan efter arbete och slit är sedan länge svunnen.
Hon vet inte längre hur det är att stilla både kropp och tankar och låta hennes ande landa i sig själv.

Och om nu människan skyr den mat och det vatten som håller henne vid liv.
Och om nu människan inte vet vad det är att vare sig arbeta eller vila.
Om nu människan inte kan landa i sig själv,
hur ska hon då kunna landa i dig, Gud?
Du som håller mänsklighetens puls i dina händer.
Förbarma dig över oss.