När jag betraktar berget på avstånd

Jag sitter med min son vid köksbordet och vi tittar ut genom fönstret. Vi har lyxen att ha utsikt över vacker natur. Vi kan se solen nudda bergen och grantopparna där, långt borta. Min son påpekar det faktum att berget ser väldigt litet ut. Det leder oss in i ett samtal om perspektiv. Om vi är väldigt nära något så ser det stort ut, och om vi är långt ifrån ser det mycket mindre ut. Så är det också med det där berget. Om vi hade stått alldeles vid foten av det hade vi upplevt det alldeles enormt, men på avstånd ser det inte alls så skräckinjagande ut.

Så är det väl med livet också. De svåra sakerna kan kännas överväldigande stora när vi befinner oss mitt i det. Men när vi tagit oss igenom något svårt kan vi se tillbaka och nästan undra varför vi lät det ha sådant inflytande på oss. Varför kändes det ens så där skräckinjagande. Med lite distans känns det inte alls så farligt.
Ibland kan det vara en hjälpsam tanke när man står mitt upp i något svårt. Vi kan påminna oss om att just nu ser berget väldigt, väldigt stort ut. Men med tiden blir det allt mindre.
Står du vid foten av ett berg? Det kan vara överväldigande. Men en dag kanske du sitter vid ditt köksbord och tittar ut genom fönstret och påtalar det faktum att berget ser litet ut.